Ett val

Hörde igår om en gammal artikel om en mamma som var mitt i tsunamin. Hennes två barn var med henne och när hon såg vågen tig hon båda sina barn under varje arm och sprang. Snabbt insåg hon att hon klarar det inte, hon släppte det yngsta barnet för att rädda det stora barnet då hon hade störst chans att överleva.

Detta fick mig att ännu mer inse hur mycket jag älskar mina barn, lika mycket obeskrivlig kärlek.
Det är ingen skillnad, många brukar säga första barnet är det första. Jag kan inte förlika mig med det, men visst jag och mathilda har ett band, mor och dotter. Hon är min första dotter, och Elias är min förste son. Men jag och Elias har ett band, mor och son.

Jag hoppas jag aldrig ställs inför valet, min dotter eller min son... Jag skulle inte kunna ta det.. Jag skulle aldrig välja. Jag ser inte ner på den mamman som valde, jag kan inte ens föreställa mig hennes skräck och förtvivlan.

Men en sak är säker, ta inte livet för givet och inte dina barn för givet! Var tacksam för varje gång ni vaknar upp tillsammans, för varje gång ni skrattar med varandra.. För många föräldrar var det en gång deras verklighet, men de förlorade sitt barn.

Jag kommer aldrig överleva mina barn! De är mitt allt!

Jag har tur som har de i mitt liv, och är tacksam för varje dag!


















- det blir inte alltid som man tänkt sig.