Slut i huvet!

Igår hade mathilda en hemsk jävla dag. Hon var som besatt nästan. Så fort jag sa till henne struntade hon blanka fan i mig, när jag satte mig på huk för att få ögonkontakt slingra hon sig som en ål och bara skrek rätt ut. Det blev stolen ca fyra ggr, en gång i timmen ungefär. Jag insåg till slut att hur mycket jag än kämpar om stolen så blir det bara ännu en dispyt, så istället för att hon fick en konsekvens för det hon gjort, retat Emilia, skrika etc så blev den enda konsekvensen, stolen- för att hon inte satte sig direkt. Allt blev bara fel. Och just där och just då kände jag mig så jävla misslyckad som förälder. Hur fan tar man sig ur ett sånt mönster när det väl börjar? Jag hatat att bråka med barnen, hela jag slits i stycken inifrån, ångest, panikkänsla och rädsla för att faktiskt råka göra illa henne, hon sätter sig ju inte på stolen frivilligt direkt. Alla dessa känslor stoppar mig att fullfölja min konsekvens varje gång. Och då känner jag mig ännu mer misslyckad. Det tar aldrig slut liksom.

Jag gav upp den där jävla stolen till slut, och än en gång uppkom ett nytt bråk, hon och Emilia rök ihop i soffan, mathilda fick sig en smäll (av Emilia så klart!) och hela hennes värld gick under. Jag försöker då lösa detta bråk mellan de och sen skriker mathilda igen. Jag försöker då prata med henne och hon ålar sig, skriker "jaaaa mamma jag ska inte" och då satte jag mig med henne i knät för att hon skulle lugna sig. Hon blir rabiat och skriker, slåss och biter. Jag höll tyst för att mitt mål va att hon ska lugna ner sig, och konsekvens för hennes slagande och bitande tar jag efteråt. Hon lugnade till slut ner sig och min hand ser ut som en krigszon, jag sa då "nu är det bra, det räcker nu, jag vill inte ha mer bråk. Jag vill att du lägger dog en stund och funderar på vad du håller med"... Hon la sig till slut, heeeelt förstörd och somna. Sen vakna hon och va en liten ängel. på kvällen somnade hon, vaknade flera ggr för att kolla att jag var hemma, klart hon blir orolig efter en sån dag.

Idag lyssna hon som en klocka, Och var nästan lite föör lyhörd. Gjorde som jag sa och vi va utanför dörren 45mon efter det att vi vakna.

Urs, hoppas aldrig denna dag upprepar sig!!!!

Så här såg jag ut, idag är jag öm i muskeln mellan tummen och pekfingret... Men jag är inte bitter! ;-)


- det blir inte alltid som man tänkt sig.